Saker jag ska förtränga från årets Way Out West:

Kön till Park Lane i torsdags där Caribou spelade var out of this world och jag missade spelningen. Dagen efter var kön in till festivalområdet så lång att jag inte hann se Jens. Och kanske det värsta, jag gick inte på Reflection Eternal, Talib Kweli & Hi-Tek i lördags efter att ha hört att det var sådär och väldigt lite Talib, och missade därmed Get by. Eller jag hörde ju den. Men utifrån. Skjut mig. Och på kvällen sög Chemical Brothers. Så pass mycket som Chemical Brothers nu kan suga.


Och vidare till det positiva:

Wu-Tang kom, bara en sån sak. Och LCD Soundsystem var bra för en gångs skull. M.I.A. var det sexigaste och bland det bästa jag sett. Och kön till Parken fanns knappt och Vit Päls spelning där var helt fantastisk. Mumford & Sons gjorde perfekta tidig eftermiddags-spelningen och det var skönt att slippa höra något annat är Känn ingen sorg från Håkan Hellström. Sen tog vi taxi till Park Lane där vi gick in utan något problem - 15 minuter senare var stället fullt och kön 100 meter lång, och den växte hela natten - och såg Die Antwoord, helt otroligt.