It was a very good year for small town girls

För mig blir åren bara bättre och bättre. Även om det sker mycket hemska saker jag önskar man kunde förhindra, är det på det stora hela ändå bättre, rikare år, och jag är rädd för när jag kommer börja tänka att fjolåret var bättre. Men inte än.

2011 var året jag tog mig i kragen och klarade gamla kurser som legat och skräpat, semestrade i New York, sa hejdå till Morfar, fick två systersöner, blev sambo, klippte lugg och köpte en väska från Chanel. Det blev tomt när Will flyttade till Sydkorea, Agnes till Göteborg och Emilie försvann över sommaren. Jag såg The skin I live in och Tree of life och var mållös. Jag grät hejdlöst över Norge och nästan lika mycket över ett marsvin, chockerades över upploppen i stan, gapade över Jarvis Cocker på scen, åkte på indiepopfestival på engelska landsbygden, åt söndagsmiddagar på Lexington och var så kär hela året igenom att jag nästan sprack. Det var året jag visade Paul Sverige för första gången och sen två gånger till och vi åkte på semester tillsammans sex gånger allt som allt. Jag chansade och sa upp mig från jobbet jag hatade vid St Pauls utan att ha något annat på gång men fick ett så mycket bättre i Chelsea bara en vecka senare. Och så var jag glad. Och lycklig.

Det hände mycket 2011. Mitt bästa år. Hittills. Och dessa tio bilder får sammanfatta.