"Office banter"

Eftersom jag suger något så fruktansvärt på att söka jobb börjar jag skriva istället. Det här är mitt senaste alster, jag kallar det "Office banter" - en kort vardaglig, självbiografisk diskussion i kontorsmiljö.

CHRIS: 
So many people call me Christopher over the phone although I never use my full name.

WILL:
Yeah I get that a lot too, with William. Joel, didn't someone call you Joelle once?

JOEL:
Yes, and I get Noel a lot. And Joe.

JENNY:
Funny. I get 'Dear Sirs' as a reply when I send out emails.

Ridå.

Alex Turner;

Du är så sexig att jag liksom knappt orkar se på dig.

(The Brits på teve och Noel Gallagher delar ut pris till Bowie som skickat Kate Moss för att ta emot det.)

Obvs

Paul sitter i telefonkö hos IKEA,

"So far I've had Mamma Mia, Waterloo and now Super Trooper."

!!

Hey Princess ska bli film! Mitt gamla serieboksälskande tonårshjärta hoppar av förväntan. GUD vad jag lånade den boken på Hässleholms bibliotek som 15-åring, och grämde mig över att jag inte kunde rita annat än streckgubbar och fick skriva vanliga noveller istället om hur mitt hjärta krossades.

Vi åker mot bla bla bla

Har tagit tag i faktumet att jag missat fem (5) avsnitt På Spåret. Jag vet att jag är efter men jag vill gärna att alla ska veta att jag tog Malmö på 10p innan Luuk sagt ett ord, enbart genom att se det gula huset som är på vänster sida precis efter Hässleholm C.

Ser hur Jocke som jag pluggade kreativt skrivande med i Malmö 2009 uppdaterat sociala medier om sin arbetslöshet och blir så himla avundsjuk. Jag vet att det är dumt och omoget men jag längtar liksom efter nästa gång jag säger upp mig för något bättre och förhoppningvis har en lucka däremellan. Jag ser ju alltså tillbaks på mina tider "mellan två jobb" med ett lite mer än svagt rosaskimrande sken. Sen får jag panik när jag tänker att det kanske inte blir någon lucka (???). Sen lägger lugnet sig som en mjuk filt när jag tänker på att jag ju ska plugga och bli något på riktigt nångång i framtiden. Tänk att jag så småningom kommer spendera minst tre år med att LÄRA MIG SAKER. Wow. (Den här tankegången loopar alltså i mitt huvud ett par gånger i veckan, ca, så ni vet.)

Jag skulle aldrig kunna sova i ett rum som jag visste att han var på väg in i

Jag har fem sidor kvar i Alltings början av Karolina Ramqvist. 5. Det var längesen en bok fick mig att vilja skriva en bok, och tro mig kunna skriva en bok, så mycket som den här boken. Det känns som en klackspark, ett rent nöje, så jävla självklart. Att jag ska skriva en bok. Men så ser jag Girls S02E10 där Hannah smular sönder under sin deadline och känner hur ångesten omfamnar mig inifrån trots att jag inte är där än. För jag inte bara vet att det är precis så det skulle sluta när jag väl gör det på riktigt, det har redan hänt så många gånger. Alla ändlösa nätter med tysta tangentbord och ögon så svullna av trötthet att huvudet ramlar framåt. De tunna strimmorna av kreativitet som vägrar rinna till förrän kl 4 på morgonen. Och paniken.

Alltså, jag vill verkligen inte att den här boken ska ta slut.

Hejdå 2013, nu ses vi aldrig mer



"Nu är jag som allra lyckligast, Erika!"

Tipp tapp tipp tapp tipp tipp tapp

Igår var det svårt att tro att jag befann mig i samma stad som är så fantastisk på sommaren, som är så varm och ljus och geomtrevlig. Igår var misär.

Först juldrinkar med en av våra klienter. Vi skulle väl 'knyta kontakter' men jag var inte på humör. Drack ett par glas mulled cider och när nån himla snubbe från accounts, enbart där pga ryktet om fri sprit, försökte inleda en konversation med mig med 'All women really do love baking' tog jag kappan och gick. Genom Hammersmith i ösregn med små vågor från dubbeldäckarna över mina fötter. 

När tunnelbanan kom var fönsterna alldeles immiga. 50 meter av Oxford St var avstängd när jag väl väl tog mig dit och jag väste svordomar när jag följde strömmen genom Edinburgh-smala gränder för den enorma omvägen till en affär jag inte egentligen ville till och som knappt hade det jag ville ha. Det räcker liksom nu London. Det har regnat konstant i femtio dagar och jag orkar inte mer.

Och när jag kom hem och tog av mig skorna hade det gått en maska på mina nya strumpor.

Sånt som gör mig arg, del 1 - SvFF

Igår var det fotbollsgala.

Anders Svensson, som inte slutat spela för landslaget, fick en svindyr bil for att han snart, förmodligen, kommer sluta spela för landslaget, men främst för att han slagit rekord i antal landskamper för Sverige - ett rekord som faktiskt Therese Sjögran har. Men Sjögran fick ingenting när hon spelade landskamp #167 för två år sen.

Shit shit shit shit shit tänkte Fotbollsförbundet när allas spontana reaktion på detta var 'WTF', hur ska vi vända på detta så att vi inte framstår som totala as i ett av världens mest jämställda länder? För att släta över det hela sa de först att bilen sponsrats av Volvo, vilket dementerades av Volvo direkt, de hade bara fått ordern: 1 x svindyr bil. Då sa Fotbollsförbundet istället att de ju visst hade tänkt fira Therese Sjögran, eller Sjögren som de kallar henne, men det skulle vara en överraskning ju.

Det får mig att undra,

1,
Varför inte fira de två tillsammans, samtidigt? På Fotbollsförbundets hemsida idag bekräftas det att de redan innan Fotbollsgalan bestämt att Therese Sjögran skulle firas, men vid ett annat tillfälle. Varför då? Igår var ett perfekt tillfälle att fira båda. Hur de än vrider på saker är signalen de ger att damlandslaget inte förtjänar samma utrymme som herrsidan, för jag förstår inte hur de ska toppa en 340 000kr-bil på största firmafesten på året när Sjögrans överraskning kommer.

2,
Och om de nu, såklart, hela tiden tänkt fira Sjögrans landskamper också, varför gav de inte henne en flashig bil när hennes rekord uppmärksammades? För jag överdrev lite när jag sa att hon inte fick någonting 2011, hon fick faktiskt en blombukett och en kram från Lars-Åke Lagrell. Närhet och blommor, typiskt sånt som tjejer gillar, mycket mer personligt än en bil. Det bara måste vara del i överraskningsmomentet alltihop, för vilken jävla surprise att spela flest fotbollsmatcher för Sverige, få lite blommor, sen få se killen med 40 färre landskamper få en bil för 340 000 två år senare. Kanske går Fotbollsförbundet på taktiken att trycka ner Sjögran för att hon ska bli extra glad för sin egen bil. När den väl kommer. Om den kommer.

3,
Eller förresten, varför inte bara skita i att ge bort jättedyra bilar till fotbollsspelare eftersom det inte finns någon logik i det alls? Det känns lite Oprah, eller Bingolotto, och är en så himla konstig idé från första början.

Så bra jobbat Fotbollsförbundet! All den här skiten idag är den mest pinsamma, sämsta och mest uppenbart desperata lögn i ett katastrofalt försök att rädda sitt eget skinn jag hört.