Fick tårar i ögonen igår när jag såg en äldre man noggrant välja ut och köpa en äggkopp. Bara en. Begravde mig i Pauls armar och frågade om han inte kunde få följa med och bo hos oss istället för att vara ensam. Of course he can, sa han då.
Jag är så jävla blödig när det kommer till saker som det där. Står det en liten fin gubbe före mig i kön i mataffären med en färdigrätt i sin korg bryter jag nästan ihop. På två sekunder målar jag upp ett så sorgligt och ensamt liv i huvudet att min underläpp börjar darra. Och jag vet, det behöver ju inte alls vara så, ibland orkar man bara inte laga mat själv och mannen igår kanske bara fattades en kopp. Men jag har alltid varit såhär. Fick gå hulkandes hem från Netto en gång efter att ha sett att det såldes komprimerat julbord som Findus färdigrätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar