För lite mer än en vecka sen tog jag på mig blågula jacka och åkte österut för att uppfylla en barndomsdröm. Jag hade bara fått tag på en biljett så jag åkte själv för att heja på svenskar men hade knappt hunnit in i OS-byn förrän två 80+ män med Sverige-ryggsäck, Sverige-keps och hörapparater kom fram till mig, log och ropade "Heja Sverige!". Det var verkligen det finaste på länge och det blev lite för mycket för mig med hemlängtan och fina gamla gubbar så jag var tvungen att torka tårar i ett par minuter innan jag kunde gå vidare. Till Aquatics Centre! Jag var så himla, HIMLA exalterad att jag gick runt med största leendet och nästan småsprang uppför alla trappor.
Jag har alltid varit galen i simhopp och nu fick jag äntligen se de 30 bästa i världen, på OS! Jag klappade tills händerna gjorde ont varje gång Anna Lindberg hoppade och fortsatte att fånle i två och en halv timme. Det var nästan för bra alltihop alltså. Att få se simhopp på riktigt, att få se bassängerna som jag följt på TV. Vilken grej.
Det här var första dagen friidrotten var igång också och att gå förbi stadion och höra 80 000 vrål var så sjukt. Hade jag fått biljetter dit hade jag nog smällt av. Det var en av sommarens bästa dagar och jag var alldeles tagen efteråt. OS alltså. ÅH.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar