Every time you cry you give me little heart attacks

Jag gråter jämt nu för tiden. Eller det har jag alltid gjort. Men extra mycket nu. Jag gråter av panik för att jag kommer vara pank resten av året, och av lycka för att jag och Paul har hittat en så fin ny lägenhet. Jag gråter en skvätt för att jag jobbade arslet av mig för att få mina chefer att skapa en ny roll i företaget och ge mig en heltidstjänst, men när de väl gjorde det blev jag inte exalterad. Jag gråter på London Film Festival, hela Äta Sova Dö igenom, till och med när eftertexterna tagit slut, för att norra Skåne är fan det finaste jag vet. Det klumpar sig i halsen och kliar längs ryggraden när jag tänker på julen och hur jag inte kommer kunna fira den i Sverige och börjar ångra det nu när det är för sent. Jag gråter som ett barn när jag ser tre avsnitt Torka Aldrig Tårar Utan Handskar i rad och inser att det är precis lika bra som alla sagt. Jag ler bland tårarna för att Paul alltid torkar bort dem. Jag gråter för att jag saknar de där tre helt fantastiska ungarna, och världens bästa skitkatt. Jag får tårar i ögonen när all respons från universitetet kommer tillbaka överraskande positiv och jag läser att människor jag aldrig mött tror på mig. Och så gråter jag nästan varje gång jag tänker på min mamma. För hon är bäst ju.